mår illa

ont i magen

slut som artist

fredag

helg

hetsätit

vill spy

vågar jag?

orkar inte mer,

orkar inte packa

vill bara sova

men det kommer bli ännu en sömnlös natt,

det känner jag på mig

jag vill inte

orkar inte

orkar inte packa

orkar inte flytta

ingen ork ingen energi

vill helst bara spy upp all mat jag precis ätit,

har i alla fall genomfört ett fyspass ikväll

något som känns bra i allt annat i alla fall

tränat idag, förbrännt endel,

men även ätit mer än jag borde.

ångest.

trodde den här praktikperioden skulle bli skön, ett sätt att släppa alla krav.

men när man fasar varje dag för den där lunchen mitt på dagen, när man helst inte vill äta alls, men man måste för att personalen inte ska undra.. när man inte sover på nätterna och dagarna känns bara som långa och jobbiga. just för att man är så trött.

det är verkligen en ond cirkel.

idag känns allt ännu lite extra och jag såg mig i spegeln och det var det värsta.

ingenting man kan vara nöjd med.

10kg ska bort, sen är det bra.

då är jag nöjd!

när känslorna svallar över
när man bara vill vända om, ligga kvar i sängen och bara gråta
när smärtan är så total så man inte vet vart man ska ta vägen.
för varje minut som går så känner man hur man sakta men säkert faller än en liten bit, vart tar det stopp och vart är botten?
Jag har kom så långt så jag fattar och inser att det inte längre är ett skämt, det är faktiskt på riktigt. Men samtidigt så kan jag inte se det. Det är som ett vakuum, men vet men vill inte veta. För vad händer om man blottar sig? Hur ska man skingra tankarna? Så mycket frågor som finns.
Jag räknar och räknar, max 1000 kalorier per dag, men då måste jag även träna bort hälften. För 1000 känns så mycket. Varje måltid är en pina. Än så länge har jag inte kom till den punkten då fingrarna åker ner i halsen, men tanken finns där, varje dag. Och det är en tidsfråga innan det sker. För varje gång man har ät något, så växer ångesten till trippelt så mycket.
Idag har jag ät broccolisoppa, men inte tränat. Somnade av utmattning. Ångest. Smärta.

Jag vandrar runt i min bubbla varje dag, kopplar mer och mer bort omvärlden.
det är jag och ångesten. Han tar över mig, mer och mer.
När kommer det ta slut?
Och kommer jag klara rida ut den här stormen själv utan hjälp?

Rädslan, rädslan att förlora.
rädslan över att bli dumförklarad.
rädslan för att tappa allt runt omkring.
Men finns det risk för att man gör det ändå?

Åh, vad svårt allt är ibland.
Jag står vid ett vägsjäl återigen.
Vilket håll ska man egentligen gå?

det är inte lätt att vara stark när man egentligen är svag

i remember what you say!!

läste en grej, gjorde ett test, ett simpelt sådant.

så medveten men ändå så omvedveten,

allt slöt med en himla massa tårar

hur kunde det bli såhär?

snälla, fånga mig!

jag och ångesten har tagit varandra i hand och krupit i säng.

lagade broccolisoppa idag, det slank ner lite i alla fall.

har inte tränar på tre dagar nu, vilket känns otroligt jobbigt.

så ska ta igen det imorgonbitti vid 7 och så kör vi ett pass på kvällen också.

man är så medveten om vad som sker,

men ändå så omedveten.

det är så svårt att förklara sina känslor för någon,

hur allt spökar.

men börjar man inte berätta snart så kan ingen heller försöka förstå.

det är så otroligt svårt.

och man blir så rädd.

jag vill, men vågar jag?

vad kommer dem att säga?

än så länge så räcker det att skriva här,

Godnatt

Refuse to feel anything at all,
Refuse to slip,
Refuse to fall.
Can't be weak,
Can't stand still,
You watch your back 'cause no one will.
You don't know why they had to go this far,
Traded your worth for these scars,