ett nederlag

ett misslyckande

såg ingen annan utväg

så skrev ett uppgivet/panikslaget mail till min lärare

som för en gångs skull var tillmötesgående

så en av uppgifterna behöver jag inte lämna in i veckan,

utan kan lämna in när den är gjord.

det är blandade känslor

såklart skönt

just när man har all annan stress, press och ångest av olika slag

men allt känns ändå som ett enda stort misslyckande

och det smärtar något så förbannat!

jag har insett att jag inte längre klarar det här själv

det går inte

jag brakar sönder

därför bestämde jag mig idag att jag söker hjälp,

på egen hand

för jag är ändå så pass medveten om att allt är fel,

men kan inte hindra det för ångesten är så stark.

ringer till ett ställe, blir skickad till nästa osvosv

så fortsätter det till att jag tillslut bryter ihop i telefonen

då jag har fått berätta allt 5 gånger, för lika många personer

och alla slussar mig bara vidare, en enda stor kaosartad cirkel..

vad är det egentligen som krävs för att få hjälp?

hur mycket är det meningen att man ska orka?

för det är nog nu

och jag klarar inte det här längre

tuffa tider nu

inom loppet av en vecka så har det varit tre seminarer och en tenta,

vilket innebär att stressen och kraven ökar dessutom att prestationsångesten är högre än någonsin.

för man är ju inte värd något om man inte presterar på topp.

om man dessutom skulle misslyckas med något av det så är det ett enormt nederlag.

däremot misslyckades jag med tentan, så är helt säker på att jag kommer få göra min allra första omtenta inom en snar framtid. det har skärt i mig hela helgen..

helgen annars kan jag bara le åt,

mina två finfina vänner har varit här på besök,

så vi har bara varit på stan, myst runt och varit på lite partaj.

hur bra som helst för dom är fantastiska.

annars är allt som vanligt med samma känslor.

har ingen kontroll längre och det är kaos med det mesta.

Man är en människa med ett endaste jag. Det finns ingen som är som en själv. Man är unik för just det. Ingen är och ingen kommer någonsin att bli som någon som redan finns. Och skulle någon tänka tanken att försöka så skulle det bara bli en kopia och kopior är alltid sämre än originalet.

Men ibland så händer det att någon annan, en ond varelse flyttar in hos en person. Den onda styr och hittar på knep för att mer eller mindre lyckas ta kommando över den riktiga personen. Det leder ofta till att man gör handlingar som man egentligen inte vill, men man tänker inte på det och det är inte man själv som styr. Det är fortfarande den onda, som lyckas ta mer och mer plats och får den bra att känna sig mer och mer dålig. Det är även som att det är två personer som lever inuti en kropp, en ond och en god. Som skriker åt varandra på vardera axel. Tankarna och huvudet går på högvarv och man blir otroligt förvirrad. Tillslut vet man inte heller vad som är sant och inte och vad det är den onda rösten egentligen skriker. För man blir så överkörd och övertalad om att den onda har rätt.

Det gör också att man tappar bort sig själv helt på vägen. Man ger sig själv skuldkänslor, nedvärderar sig själv om vart annat. Tillslut har det gått så långt att man skadar sig själv, näst intill hela tiden.  Man ser tillslut inte skillnaden, allt är bara ett enda stort ihop kok som vilken soppa som helst, eller lika trassligt som ett garnnystan.

Hur ska man göra för att komma in på rätt väg igen?
Hur ska man få slippa dessa röster och onda tankar som äter upp en inifrån och ut varje dag?

De så bra människorna som var fyllda med glädje och energi, hur ska man få dem att le på riktigt igen?

För finns det något värre än att se någon vara på toppen och sedan falla handlöst ner på botten?

Det är en enorm kamp med flera 1000 frågor.

Kommer man någonsin att få ett svar?

Glöm aldrig att tro på er själva, och påminn er varje dag om att just du är värdefull och bra precis som du är.

dagarna går så fort

samtidigt som et är så jobbiga känslor

men mitt i allt har jag det ändå bra,

praktik och man glömmer allt ont för en stund

men idag var det jobbigt

idag kom en ångest attack mitt under dagen

som har varit så länge sen sist

det gjorde så ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen

därav blev det hets när jag kom hem

mitt internet har slutat fungera därför är det väldigt dålig uppdatering

och tankarna springer marathon i mitt huvud

take me back to the start

jobbiga dagar

det där konstanta trycket över bröstet som jag pratade om igår

det kom försvann en stund på kvällen vilket var en otrolig lättnad

men när det sedan kom tillbaka och har funnits där hela natten och finns fortfarande så känns det inte lika bra..

ska försöka trycka bort allt en stund nu och vandra ner på stan en sväng och fixa lite ärenden. även möta upp mina bästa tjejer för lite bus!

det blir nog bra trots allt!

ångesten dödar mig

längesen den varit så ihållig från tidig morgon

och den smärtar ännu

det hårda onda trycket över bröstet är värst just nu

samtdigt så hetsäter jag

det har övergått i något konstigt

jag vet inte riktigt vart jag är i allt det här

det går så fort

jag hinner inte med

hinner inte tänka

fast man tänker massor

man bara gör

gör saker fast det gör enormt ont

åh, tårarna bara rinner

ett en saknad kan bli på påtaglig och smärtsam

att den kan komma som en blixt fråån klar himmel och sätta spår i hela kroppen

allt inom loppet av en sekund

att den kan göra att man känner sig så långt borta, så otillräcklig och så ensam

har varit en psykiskt påfrestande helg

men fina vännerna gör att man orkar

att man klistrar på sig ett leende och går utanför dörren

ikväll känns allt extra tungt

och jag har använt mitt sunda förnuft och bokat av fyspasset imorgon

då jag är alldels för förkyld