det är söndag, det är höstväder, det blåser som aldrig förr.
borde göra så himla mycket men har bara gjort dåliga saker hela dagen
saker jag kommer må dåligt över sen!
men jag har bara mig själv att skylla..
eller är det egentligen jag?

människor i min omgivning kommenterar,
du ser så glad, så pigg och så fräch ut.
som att du trivs och har hittat dig själv.

hur lyckas man egentligen ljuga så mycket?
när det i själva verket är allt annat än bra?
så otroligt vilsen, så missnöjd och har rasat upp i vikt
och är hur tjock som helst?

Har varit nån bra vecka, eller bra är väl att ta i men överkomlig i alla fall.

det har gått och inget konstigt.

tills den här veckan kom, det värsta på så sjukt länge

och jag är så  dålig, känner mig så dålig.

veckan har varit bra på så vis, blandat med jobb. plugg och fina vänner

men känslomässigt har det varit kaos, mer kaos en nånsin

att varje morgon skämmas över sig själv,

att varje dag bli äcklad av tanken på sig själv

att varje dag känna sån ständig ångest och panik

det gör så jävla ont

har precis smällt i mig godis och mackor.

men för vems skull?

Jag mår ju inte bra av det, inte för fem öre.

resultatet är illamående och stark ångest. och inte kan jag spy fast jag verkligen vill.

har i samma stund gjort ett strikt schema, det är nu eller aldrig.

hur många gånger har jag inte sagt det förr?

men det är mig och mitt mående det handlar om, så nu är det verkligen på riktigt.

men hur ska man kunna motivera sig att äta ordentligt när man inte ens är hungrig?

det första stora problemet.

därför är starten på måndag, ny vecka, ny start.

så hoppas på att finna svaren över helgen.

nu ska jag gråta.

tur att jag har en så otroligt fin vän som kommer hit och förgyller min kväll

som är helt full av ångest!

värsta kvällen på länge

det gör så ont, så förbannat ont

och än en gång förstår jag inte varför jag skadar mig själv så

när jag verkligen inte vill

tur att jag har en så otroligt fin vän som kommer hit och förgyller min kväll

som är helt full av ångest!

värsta kvällen på länge

det gör så ont, så förbannat ont

och än en gång förstår jag inte varför jag skadar mig själv så

när jag verkligen inte vill