när känslorna svallar över
när man bara vill vända om, ligga kvar i sängen och bara gråta
när smärtan är så total så man inte vet vart man ska ta vägen.
för varje minut som går så känner man hur man sakta men säkert faller än en liten bit, vart tar det stopp och vart är botten?
Jag har kom så långt så jag fattar och inser att det inte längre är ett skämt, det är faktiskt på riktigt. Men samtidigt så kan jag inte se det. Det är som ett vakuum, men vet men vill inte veta. För vad händer om man blottar sig? Hur ska man skingra tankarna? Så mycket frågor som finns.
Jag räknar och räknar, max 1000 kalorier per dag, men då måste jag även träna bort hälften. För 1000 känns så mycket. Varje måltid är en pina. Än så länge har jag inte kom till den punkten då fingrarna åker ner i halsen, men tanken finns där, varje dag. Och det är en tidsfråga innan det sker. För varje gång man har ät något, så växer ångesten till trippelt så mycket.
Idag har jag ät broccolisoppa, men inte tränat. Somnade av utmattning. Ångest. Smärta.

Jag vandrar runt i min bubbla varje dag, kopplar mer och mer bort omvärlden.
det är jag och ångesten. Han tar över mig, mer och mer.
När kommer det ta slut?
Och kommer jag klara rida ut den här stormen själv utan hjälp?

Rädslan, rädslan att förlora.
rädslan över att bli dumförklarad.
rädslan för att tappa allt runt omkring.
Men finns det risk för att man gör det ändå?

Åh, vad svårt allt är ibland.
Jag står vid ett vägsjäl återigen.
Vilket håll ska man egentligen gå?

det är inte lätt att vara stark när man egentligen är svag