varje dag är en kamp,

en kamp inuti

hur allting slits och dras

aldrig blir man klokare

vissa dagar känns mer och andra mindre

varför ska man vara så rädd?

jag vet att en dag kommer jag att stå där, stå där och blotta hela mig själv

för det är ett måste.

men det skrämmer mig, så enormt.

en av anledningarna är att jag är så rädd, rädd för att dem ska vända om och gå inte finnas där när jag behöver dem.

alltså känns det bättre i alla fall just för stunden, att låtsas. att hålla tyst.

behålla allt inom mig och kladda ner några osynliga ord här.

så allt inte exploderar lika starkt!

varje dag är en kamp,

en kamp inuti

hur allting slits och dras

aldrig blir man klokare

vissa dagar känns mer och andra mindre

varför ska man vara så rädd?

jag vet att en dag kommer jag att stå där, stå där och blotta hela mig själv

för det är ett måste.

men det skrämmer mig, så enormt.

en av anledningarna är att jag är så rädd, rädd för att dem ska vända om och gå inte finnas där när jag behöver dem.

alltså känns det bättre i alla fall just för stunden, att låtsas. att hålla tyst.

behålla allt inom mig och kladda ner några osynliga ord här.

så allt inte exploderar lika starkt!

önskar att jag kunde skriva så som jag en gång kunde,

men har tappat det på vägen.

har varit enormt trötta dagar,

träningsvärken har varit hemsk men så himla skön ändå.

har tänkt så mycket, vänt ut och in på mig själv.

det är så mycket frågor,

men kommer jag någonsin att få ett svar?

hade en fin helg med fina vänner.

sånt gör att det går lättare att andas emellan åt.

men jag hatar att jag stänger av och vandrar omkring i min egen bubbla

och när det sker omedvetet..

ibland vet jag bara inte vad jag ska ta mig till