vet inte var jag ska börja

det är så långt och så mycket

har i alla fall varit vid doktorn

en psykolog har blivit inkopplad

än så länge har jag inte behövt berätta för mina föräldrar

men jag har i alla fall givit mina vänner olika vinkar om att jag inte mår bra

och det är ett stort steg för att vara jag.

för varje dag som går så blir allting bara värre

jag har inte längre någon lust eller ork till att plugga

tankarna tar över mig och mitt liv

och varje måltid är en plåga

hetsätning har blivit en stor del av min vardag

och träningen har blivit lidande

sömnen är sisådär

och hela jag stänger bara av

att känna tårarna pressas bakom ögonlocken svider rejält

och att ens se sig själv i spegln är en plåga

det gör så ont

tänk om någon bara visste

& jag är så rädd

rädd för vad som komma skall och vad som väntar.

springer runt i en laborint och hittar verkligen inte ut

vart ska jag ta vägen?

ångesten dödar mig!

det är mycket som händer nu

det är kaos

och jag hänger bara inte med

det är det stora hela

somnade med ångest

vaknade med ångest

bra början av dagen så att säga

håll ut är ledordet idag

jag vill

vill så gärna

vill så mycket

men jag orkar inte

orkar inte

det gör så ont

allt smärtar

allt från huvud till hjärta

tårarna rinner,

som vanligt

för det var precis vad som hände igår

därav ingen träning idag och det för förbannat ont

har dessutom fått i mig alldeles för mycket kalorier

och ikväll är det partaj vilket innebär alkohol och ännu fler kalorier.

åh vad jobbigt det är

imorgon ska jag träna, helst flera timmar och förbränna så mycket det bara går

utan att svimma

det är mitt mål

det går upp och ned

det var en genomkörare med att ens få komma till en läkare

men nu är det gjort

en process är igångsatt

och jag har insett att jag inte klarar det här själv längre

i veckan väntar det första samtalet

maten funkar inte

inte heller träningen

ständig ångest

samtidigt som kroppen är utslagen

orkar ingenting

även fast jag vill så mycket

har hetsätit men inte spytt nu ett tag vilket innebär att jag gått upp i vikt

igen

det är verkligen döden

och det ska göras något åt snarast

ett nederlag

ett misslyckande

såg ingen annan utväg

så skrev ett uppgivet/panikslaget mail till min lärare

som för en gångs skull var tillmötesgående

så en av uppgifterna behöver jag inte lämna in i veckan,

utan kan lämna in när den är gjord.

det är blandade känslor

såklart skönt

just när man har all annan stress, press och ångest av olika slag

men allt känns ändå som ett enda stort misslyckande

och det smärtar något så förbannat!

jag har insett att jag inte längre klarar det här själv

det går inte

jag brakar sönder

därför bestämde jag mig idag att jag söker hjälp,

på egen hand

för jag är ändå så pass medveten om att allt är fel,

men kan inte hindra det för ångesten är så stark.

ringer till ett ställe, blir skickad till nästa osvosv

så fortsätter det till att jag tillslut bryter ihop i telefonen

då jag har fått berätta allt 5 gånger, för lika många personer

och alla slussar mig bara vidare, en enda stor kaosartad cirkel..

vad är det egentligen som krävs för att få hjälp?

hur mycket är det meningen att man ska orka?

för det är nog nu

och jag klarar inte det här längre