en skrämmande smärta

ångesten har tagit sitt grepp om mig ikväll

ett hårt sådant

kunde inte allt få vara bra, bara för en kväll?

det gör så ont.

och jag undrar, vad tycker du egentligen?

nu finns det bara ännu mer frågor, men finns det svar?

det jag vet är att jag behöver dig i mitt liv just nu och jag skulle aldrig klara av om du försvann

för jag brukar låtsas att det var jag som utnyttjade dig

låtsas ja,

finner inga ord

sån ångest

och ett sådant hat mot mig själv

varför ska man alltid tänka igenomallt tusen gånger innan man gör det

och sedan blir det alltid fel ändå?

vet inte om det finns så mycket att kommentera egentligen,

men det hade varit skönt att kunna bolla tankar

i alla fall när man har så svårt att prata om allt som sker!

sitter nu med magvärk och ångest

ingen bra kombination

förstör bara för mig själv

och känner mig så vansinnigt dålig

tentan som jag skrev om för ett tag sen som jag var stensäker på att det skulle bli den första omtentan någonsin

men det var fel

ett VG ramlade in och med kommentaren "en utmärkt skrivning"

det var en lättnad

samtidigt som kraven växer ännu mer

hade även samtal med min handledare som uttryckte sig såhär:

med tanke på hur bra det gick under förra perioden så har jag väldigt höga krav och förväntningar på dig.

hur ska jag någonsin kunna leva upp till det?

det är gjort för ett misslyckande och hur man än gör så känner man sig otillräcklig

tentan som jag skrev om för ett tag sen som jag var stensäker på att det skulle bli den första omtentan någonsin

men det var fel

ett VG ramlade in och med kommentaren "en utmärkt skrivning"

det var en lättnad

samtidigt som kraven växer ännu mer

hade även samtal med min handledare som uttryckte sig såhär:

med tanke på hur bra det gick under förra perioden så har jag väldigt höga krav och förväntningar på dig.

hur ska jag någonsin kunna leva upp till det?

det är gjort för ett misslyckande och hur man än gör så känner man sig otillräcklig

det går så fort och allting är så stressigt

behöver egentligen skriva

men glömmer av det i allt annat

känslan man får när psykologen inte förstår, det är så svårt och så jobbigt.

vill inte gå dit igen, är rädd för vad hon ska säga..

jag skäms

skäms över mig själv

skäms över min mage och mina ben

skäms över mina tankar

det gör ont

bryter ihop

du ser ju ut som ett pucko

ska du gå och lägga dig nu?

du kommer ju aldrig upp ändå..

du är ju så tjock

att höra dessa ord från en annan människa varje dag

gör att man faller längre och längre ner

ta mig härifrån!