har idag haft grupparbete med likabehandlingsplaner och lagar runomkring det.

diskuterat vad begrepp som mobbning, trakasserier, diskriminering står för och vad det är för skillnader.

väldigt intressant och bra diskutioner fick vi fram .

vad jag vill ha sagt med det är att jag själv känner mig kränkt.

så har inte längre nån lust till nått.

orkar inte, vill inte.

bergsväggen jag skrev om förut, den är större och starkare ikväll.

många tårar har fallit ikväll.

mycket tankar står på spel.

funderar på om det är värt att ge upp?

ge upp min påbörjade utbildning och bara göra något helt annat?

för jag orkar inte.

försöker också intala mig om att jag är inte mina prestationer.

men vem är då jag?

dömmer folk mig efter hur jag presterar och inte utifrån hur jag är som person?

samtidigt som jag också mer och mer kommer till insikt om att jag kanske inte är frisk

så frisk som jag vill tro

jag kanske behöver hjälp trots allt?

vet inte hur och i vilken ända man ska börja
för det är så mycket
så mycket som behöver ut

men hur mycket man än skulle förklara så skulle ingen kunna förstå
förstå hur det egentligen varit, för det är inget som syns på utsidan.
men insidan, den är riven och sliten i på många olika håll.

har bott här i min alldels egna lilla lägenhet i snart fem nätter
men det är inte förrens nu som jag insett.
insett att allt inte är så bra.
det är nu jag inte orkar något, men gör det i alla fall
det är nu jag känner mig överkörd
det är nu jag har ont i hela kroppen
det är nu jag börjar gråta när som helst utan anledningar
det är nu som jag insett
det är nu jag har sådär ont i magen
det är nu jag känner alla spänningar och all smärta
som man döljat och tryckt undan
det är nu som man ska försöka landa och skapa sig en trygghet än en gång.

inte en falsk trygghet, utan på riktigt.
det är nu jag ska vara jag och sakta men säkert bygga upp allt som rasat under hösten,
samt försöka riva ner de murar som byggts upp .
murar som byggts upp för människor som inte förtjänar det

har försökt intala mig själv att jag sovit bra sen jag flyttade hit
men jag vet inte om det är att sova bra när man vaknar varannan timme?
känslan av ångesten som biter sig tag, som lägger sig som ett lock över bröstet sådär så det blir tungt och gör ont att andas. knivar som sätt i från olika håll och river i en.
ångesten är till viss del resultatet av den psykiska misshandel som skett under dessa månader.
en psykisk misshandel som jag inte tänker förklara mer ingående. det räcker så .

för det här är så mycket mer än vad jag någonsin har öppnat mig om förut.
det går inte att läsa mig som en öppen bok så det räcker med det här nu.

för nu ska jag försöka vila för att orka imorgon.
böckerna för kvällen ligger ännu ouppslagna, men det får vänta till en dag då det finns mer kraft och ork.
för ikväll, behöver jag bara få va!

jag lever.

har och vill skriva så mycket men inte ens det finns det ork till

det gör bara ont