igår när jag satte mig i bilen påväg till jobbet så bröt jag ihop

precis som att alla tankar och känslor man försöker springa ifrån bara kom ikapp

jag grät som ett litet barn, bara mer och mer.

vet inte om jag har en fast anledning men har mina aningar

för jag klarar inte av det här längre

jag kan inte ha det såhär

att hela tiden känna sig observerad,

att ni hela tiden kommenterar vad jag stoppar i mig

vareviga dag,

aldrig går det en dag utan att få höra detta tjat

att inte ha ett eget rum ens en gång

att bo sporadiskt

har ingenstans att ha mina saker

har de viktigaste kläderna i en väska som står i hallen

att vandra runt i ovisshet

det finns inte plats är det enda som sägs

att inte kunna sova

att ständigt bära på den där ångesten

ni har inte en aning om vad som pågår inuti mig

att inte veta vad man vill göra

men känna alla dessa krav

vet inte om jag vill tillbaka och plugga till hösten

är så kluven, så delad

att inte känna sig trygg

att hela tiden ha människor som kommenterar och gnäller på en

hur man än försöker så räcker man inte till och gör alltid allting fel

alltid något som inte duger och som man kan göra annorlunda.

nu forsar mina tårar igen

för jag är inte hel längre

ramlar sönder en liten bit för varje dag som går